Agnes

Jag förstår inte hur. Jag förstår inte hur dum jag kan vara, som dag efter dag rotar fram mer och mer känsliga minnen. Jag vet inte varför jag gör det. Jag tror jag saknar min tid som har varit.

Det är så otroligt dumt att man kan dölja saker så lätt, har du tänkt på det?

Mina nära och kära utanför denna skärm skulle nog tro att jag mår bra.
Glad över den nya skolan, över dem lite för många nya kompisarna, glad över min familj.
Men jag hatar min familj.
Jag hatar många av mina vänner.
Men det är dem ända vännerna jag har, och jag vågar inte släppa iväg dem.
Jag kommer bara må värre. Må skit.

Det är inte kul att vilja dö, inte kul att gråta sig till sömns.
Det är ett helvete jag lever i, ett helvete utan eld. Ett helvete med kyla.

Helvetet har gjort mig ful också.
Räcker det inte att le och se bra ut?
Tydligen har det blivit så som alla har sagt.
- Det är insidan som räknas.

Insidan av mig är ett helvete.
Ett helvete av tårar, köld, matbrister och hat.
Ett krossat hjärta.